Det är något vi bygger tillsammans.
Längtan efter närhet och intimitet är en av de mest grundläggande vi bär på. Den finns där redan i en ny förälskelse, i den där nyfikenheten på att utforska en annan människas kropp, tankar och sätt att vara nära på. Men den längtan försvinner inte efter de första månaderna. Den lever kvar, får olika mycket utrymme genom föräldraskap, arbetsliv, sorger och tio år av gemensam vardag, ibland tystare, ibland högljutt närvarande, men aldrig helt borta. Vi människor längtar efter att bli sedda, rörda och åtrådda, oavsett hur länge vi känt någon.
Det finns få områden som omges av så många myter som sex och intimitet. Vi växer upp med berättelser om passion som ska uppstå spontant, kemi som antingen finns eller inte finns, och människor som bara "passar ihop", som om det vore något vi inte kan påverka, en tur i ett lotteri. Och visst kan lusten avta, och närheten kan vara svårare att hitta en tisdag, det är helt normalt. Men när det händer kan det vara lätt att dra slutsatsen att något är fel, på relationen eller på oss själva. Kanske finns förväntan att ett bra sexliv borde sköta sig själv, ungefär som andningen.
En ganska skön nyhet att landa i är att modern forskning pekar åt ett annat håll. Sexualforskaren Emily Nagoski har visat att lusten fungerar mer som en gaspedal och en broms än som en strömbrytare, av eller på. Vi har alla vår egen blandning av vad som trycker ner gasen (beröring, uppskattning, en känsla av att vara önskad) och vad som håller i bromsen (stress, distraktion, oro för hur man ser ut eller presterar). Sex som känns svårt att hitta handlar alltså sällan om att gasen är trasig. Oftare handlar det om att bromsen hålls intryckt av något helt annat, ett missat mejl, ett bråk som inte reddes ut, en hjärna som inte hunnit varva ner. Med andra ord, det som händer i köket har mer med sovrummet att göra än man skulle kunna tro.
Frågan är större, den handlar inte bara om hur vi har sex utan hur vi har det tillsammans, i stort. För om intimitet framför allt vore en fråga om kemi skulle vi ha väldigt liten möjlighet att påverka den, vi skulle bara få hoppas på tur. Vi äger själva makten här, härligt va! Om källan till intimiteten istället är trygghet, nyfikenhet och öppen kommunikation blir intimitet något som faktiskt går att odla, lite som en växt man vattnar snarare än ett väder man bara får ta som det kommer.
Låt oss också benämna attraktion och passion. Attraktionen är inte på något sätt oviktig i den här ekvationen. Tvärtom, den gnistan är fantastisk, den där oförklarliga dragningen som gör att pulsen slår ett extra slag, och ingen ska behöva be om ursäkt för att uppskatta den. Attraktion är ofta det som får två människor att mötas över huvud taget, den gnista som tänder allt. Men det är sällan det som avgör om relationen fortsätter att kännas levande, lekfull och het flera år senare. Den långsiktiga närheten formas i högre grad av hur paret pratar med varandra, hur de hanterar konflikter, om de känner sig trygga att visa sårbarhet, och om de fortsätter vara nyfikna på den person de en gång blev förälskade i, som om den personen fortfarande har fler sidor kvar att upptäcka. Vilket den, lyckligtvis, nästan alltid har.
Det är också därför många par beskriver att deras bästa sex inte nödvändigtvis inföll i början av relationen, trots vad alla romantiska komedier vill få oss att tro. När pressen att prestera minskar och tilliten ökar förändras ofta förutsättningarna, till det bättre. Det blir lättare att uttrycka önskningar, sätta gränser, skratta åt det som inte blir perfekt (för det blir det sällan) och faktiskt vara närvarande i stunden, istället för att i huvudet checka av en lista över hur man tror att man förväntas prestera.
I populärkulturen framställs passion ofta som något explosivt och oförutsägbart, ett åskväder som antingen slår ner eller inte. Forskningen beskriver istället intimitet som något betydligt lugnare, men också mycket mer hållbart, och om man frågar oss, minst lika spännande i längden. Den byggs genom hundratals små handlingar: att känna sig lyssnad på, att bli bemött med respekt, att våga säga vad man längtar efter utan att skämmas, och att uppleva att den andra personen faktiskt vill förstå, inte bara prestera.
Kanske är det därför frågan om ett bra sexliv egentligen börjar långt innan sovrumsdörren stängs. Den börjar i vardagens samtal. I hur vi reparerar efter ett gräl. I om vi fortfarande ställer frågor till varandra istället för att tro att vi redan vet allt om någon vi levt med i tio år. Den goda nyheten är att man aldrig blir fullärd på en annan människa, det finns alltid mer att bli nyfiken på.
Det är en hoppfull tanke. För den innebär att intimitet inte är en medfödd talang som vissa människor har och andra saknar, ett Guldkorn man antingen föds med eller inte. Den är ett hantverk, precis som förmågan att lyssna eller att skratta åt sig själv, som kan utvecklas över tid, med lite lekfullhet och en hel del god vilja.
Och kanske är det just där den största missuppfattningen finns. Vi letar ofta efter rätt person för att få ett bra sexliv, när vi egentligen borde fråga oss hur vi tillsammans skapar förutsättningarna för ett liv där närhet, lust och intimitet får fortsätta växa, och kanske till och med bli lite busigare med åren.
Vill du läsa mer?
Emily Nagoski, sexualforskare vid University of Michigan, har samlat mycket av den forskning artikeln bygger på i Come As You Are: The Surprising New Science That Will Transform Your Sex Life, boken där hon introducerar sin modell om lustens gaspedal och broms. John och Julie Gottman har också forskat specifikt om intimitet i långvariga relationer, sammanfattat i What Makes Love Last?.
- Teamet på Lingr