Ett försök att stanna kvar vid frågan, i en värld som hellre swipar vidare.
Telefonen ligger med skärmen neråt på bordet. Det är söndagskväll, TV:n är på och trots att vi vet ungefär vad som väntar om telefonens appar utforskas igen så vänder vi på den; ett nytt ansikte, en kort presentation skriven för att låta avslappnad utan att riktigt vara det. Och ingenting av det är fel. Det är bara att längtan efter någon inte stillas, och det är sällan så här vi trodde att det skulle kännas att leta efter kärleken.
Nästan fyra av tio hushåll i Sverige består idag av en enda person, en av de högsta siffrorna i Europa och ännu högre i Stockholm. Man skulle kunna tro att det betyder att färre längtar efter att dela sitt liv med någon. Det stämmer inte. Vi längtar precis lika mycket som förut. Det är bara det att rummet att göra det i har blivit svårare att röra sig i.
Den polske sociologen Zygmunt Bauman beskrev det här mönstret redan innan swipet fanns som rörelse. Han kallade det flytande kärlek: relationer som är lika lätta att kliva in i som att kliva ur, eftersom allt annat i våra liv redan fungerar så. Det kan låta som frihet, och delvis är det. Men något viktigt går förlorat när allt kan bytas ut: det blir svårt att lita på att en relation ska hålla, när det alltid finns ett alternativ en enkel rörelse bort.
Ingen bestämde att kärleken skulle bli så här snabb. Det blev bara så, eftersom allt annat redan gick fort; maten, nyheterna, svaren på det vi undrar över mitt i natten. Kärlek är kanske det enda som inte mår bra av den hastigheten, för att bli sedd tar tid. Riktig tid, inte några få sekunder på en skärm. För vad händer med oss som människor om, eller när, vi tror att gräset alltid är grönare runt hörnet, eller att den person jag nu utforskar kanske kan trumfas med någon annan senare i veckan? Vad händer med oss när vi inte stannar upp och njuter i stunden. Stillar våra sinnen och känner efter vad som är viktigt, och funderar över vad som finns under ytan, hos oss själva likväl som hos de vi möter, online eller i verkliga livet.
Sociologen Eva Illouz har ett begrepp för känslan av att bli reducerad till en bild i ett flöde. Hon kallar det kalla intimiteter, som bygger på tanken att kärlekslivet, i takt med att det flyttat in på marknaden, har börjat följa marknadens egen logik. Vi jämförelseshoppar. Vi rankar. Vi presenterar oss själva som något att sälja in, tre bilder och några rader om vem vi är, och bedömer andra på samma sätt, som om känslor gick att väga mot varandra som varor i en katalog. Det är inte konstigt att vi blir bra på att utvärdera och sämre på att stanna kvar, eftersom marknadslogik kräver att man håller alternativen öppna, medan kärlek förr eller senare kräver att man slutar göra det, om en stark och hållbar relation ska få utrymme att formas.
Filosofen Martin Buber beskrev samma sak, fast från ett annat håll, årtionden tidigare, utan att ana hur bokstavligt sant det skulle bli. Han skilde mellan att möta någon som ett Du, en hel, levande människa vars inre värld är precis lika verklig som ens egen, någon man inte kan sammanfatta eller använda, och att möta någon som ett Det: ett objekt bland andra objekt, något att kategorisera, jämföra, sortera. Vi behöver båda sorters möten för att klara vardagen. En dejtingappprofil är byggd av rent Det-material: längd, ibland yrke, tre bilder, ett par rader humor, engagerat, halvengagerat eller kanske till och med inte alls. Ett riktigt sant och autentiskt Du kan aldrig uppstå i ett snabbt flöde. Det kan bara uppstå i ett faktiskt möte, och bara om vi slutar utvärdera länge nog för att låta det hända.
Man behöver ingen av dem för att känna igen känslan själv. Det räcker att ha varit där en söndagskväll.
Och ju fler alternativ som finns, desto svårare blir det att stanna vid något av dem. Psykologen Barry Schwartz undersökte det här långt innan dejting i så stor utsträckning handlade om appar. Han beskrev att fler valmöjligheter sällan gör oss lyckligare, utan bara mer osäkra på om vi faktiskt valde rätt. Mer intressant är kanske vad det gör med oss att aldrig sluta tro att det finns något bättre runt hörnet, en person som är ännu mer spännande, som ännu inte hunnit bli en besvikelse för att vi aldrig kommit tillräckligt nära för att den skulle hinna bli det.
Den tanken gräver en grop i magen: en undran som stannar kvar, och som gör att ingenting riktigt hinner bli på riktigt. För sällan får något passera de faser en relation behöver passera innan vi vet om det är något vi vill investera tid i, få chans att upptäcka och utforska känslan som känns innanför huden, någon vi faktiskt längtar efter, och inte bara någon vi råkar sitta mittemot just nu.
Så vad gör vi med en längtan som inte får plats i ett flöde byggt för att aldrig sluta rulla? Vi kan börja med att sluta skämmas för den. Hjärnforskaren Jaak Panksepp identifierade ett eget system i däggdjurshjärnan som han kallade SEEKING, skilt från de system som triggas av att faktiskt få det man vill ha. SEEKING aktiveras av själva sökandet: nyfikenheten, väntan, rörelsen mot något man ännu inte har. Det förklarar något som är lätt att missa: längtan är inte bara ett obehag som väntar på att fyllas igen. Den är sin egen belöning, ett system som utvecklats för att hålla djur, och oss människor, i rörelse mot det vi behöver. Att längta är, rent biologiskt, inte att ha fel. Det är att vara mitt i något hjärnan är byggd för att göra. Känn på den igen.
Fråga någon som ägnat hela sitt yrkesliv åt att följa andra människors liv år efter år, decennium efter decennium, vad som faktiskt visade sig spela roll till slut. Harvard Study of Adult Development har gjort precis det i snart 90 år, studerat samma familjer, generation efter generation. Robert Waldinger, som leder studien idag, och George Vaillant, som ledde den före honom, kom fram till samma sak: det som förutsäger ett gott och långt liv bäst är varken karriär, pengar eller berömmelse. Det är kvaliteten på de nära relationerna vi bär med oss genom livet, inte hur många, utan hur bra relationerna är för oss.
Vilket förstås inte betyder att vi ska skynda oss vidare till nästa relation. Snarare tvärtom. Att utforska sin längtan är att våga möta sig själv innan vi möter någon annan. Att utforska vad vi faktiskt söker, vad vi är rädda för, vilka mönster vi släpar med oss in i varje nytt möte utan att alltid märka det själva. Men framför allt vad som får oss att må bra. Vad som får oss att känna oss varma och härliga, uppskattade och, ja, mänskliga.
Det går sällan att reda ut på en eftermiddag, hur bra eftermiddagen än är. Det är en fråga som tar tid att stanna kvar vid, och ibland är det en fråga vi bär med oss i åratal, som också ändrar skepnad varje gång vi vågar ställa den igen. Bara det att stanna kvar vid frågan, vad är det jag egentligen längtar efter, är värt något, långt innan svaret är klart.
Det digitala är ingen fiende i det här utforskandet, såklart. Det digitala landskapet och dejtingapparna har fört samman människor som annars aldrig skulle ha korsat varandras vägar. Men låt oss minnas att de är ett verktyg, inte en genväg förbi det tempo som verklig närhet kräver. Det bästa är sällan att välja mellan det digitala och det mänskliga. Det skulle dock kunna vara att låta tekniken öppna dörren, och låta det mänskliga sköta resten. För till sist är vi ju just det. Mänskliga.
Så stanna kvar i frågan kring din längtan. Fråga en gång till. Låt dig själv få tid att utforska den.
Lingr finns för den som vill ge sin längtan den tid den förtjänar, inte för att skynda på kärleken, utan för att skapa bättre förutsättningar för den att växa fram.
- Teamet på Lingr